Sighișoara – Draculas födelsestad

Bussen släppte av oss i ett mörkt Sighișoara. Det spöregnade. Dyvåta och med kalla fötter kom vi fram till hotellet. När vi vaknade kunde vi se Sighișoara i morgonljuset. Det var verkligen vackert.

På de böljande fälten utanför staden arbetade folk med lie (det har jag inte sett i verkligheten tidigare, mer än på Skansen). Staden var som tagen ur en gammal sagobok: pastellfärgade hus i en färgskala som påminde mig om macarons från ett franskt café, taken hade fina mönster och ibland också prinsesstorn. Om man fick en känsla av att någon tittade på en, så stämde det, för en del av taken hade ögon.


Vi gick längs kullerstensgränder som slingrade sig uppåt mot en kyrka på kullens topp. I denna gulliga lilla stad föddes prinsen Vlad III Dracula (Vlad var Bram Stokers inspiration till karaktären greve Dracula). Och jag undrade hur det kom sig att Vlad, som vuxit upp i denna puttinuttiga stad, fick smak för tortyr. Han var så grym att den blodsugande greve Dracula var en mysfarbror i jämförelse.

I boken som vi lånat av vår hotellvärdinna stod det att Vlad III Dracula dödade minst 100 000 män, kvinnor och barn. Hans bestraffningsmetoder lät som taget ur en kokbok: hacka, rosta, bränna men favoriten var ändå pålspetsning. Vlad III Dracula utvecklade en egen metod där han kunde spetsa folk på ett sätt så att de inte dog direkt utan i stället fick en långsam och plågsam död. (Jag sa ju att han var grym).

Vi gick till Vlads födelsehus, inte heller där fanns några spår av olycklig barndom. Det var ett vackert hus som numera är en restaurang, givetvis på temat Dracula. De serverade blodiga biffar och drinkar som Bloody Mary. Vi åt där. Det var överraskande gott.

I kyrkan på kullen pratade vi med folk från staden. De berättade om hur de varit i Sighișoara under kommunism-tiden.

”80% var dåligt och 20% bra. TV:n hade en kanal och två timmars sändning per dag. En timme Ceausescu och en timme barnprogram.”

En man sa till oss: ”Förut hade vi jobb men ingen frihet, nu har vi frihet men inga jobb.”

När vi lämnade kyrkan fick vi höra att Sighișoara hade ett tortyrmuseum! Tortyr var tydligen väldigt inne under medeltiden. Vlad var verkligen en man av sin tid.

Vi tog en tur på kyrkogården i stället.

 Hjärtliga hälsningar från Transsylvanien!

/Åsa

Presenten

Bilderna från Transsylvanien såg så lockande ut: dimhöljda berg, borgar, medeltida städer och trädstammar med rivmärken från björnklor. Jag gjorde research för min bok, ”Cirkus Caramba och vampyr-mysteriet”, och självklart var det inte bara cirkusen som skulle åka till Transsylvanien. Nu visste jag vad familjen skulle få i julklapp.

Julafton

Presenten var inslagen och ett julrim var skrivet. Ett rim som ingen kommer ihåg idag, inte ens jag själv, men det gick kanske så här:

”Påsken kommer sent i år,

ingen slalom då vi får.

Vi drar till landet med varg och medeltida städer.

Bär de här under era kläder.”

8-åringen rev upp paketet.
”Tjoho! Transsylvanien!” ropade hon med uppsträckta armar.

Min man såg ut som en stillbild, pausad mitt i ett stelt leende.
”Du vet väl att det inte finns vampyrer på riktigt?” frågade jag.
”Men kriminella ryssar”, svarade han.

Fram till vår resedag hade hans negativa lista blivit längre:

– björn och varg (det största beståndet i Europa)

– närheten till Krim (?!)

– vildhundar som drar runt i städerna på nätterna.

Så kom påsklovet och jag reste med en entusiastisk dotter och en skeptisk man till Transsylvanien. Redan på flygplatsen konstaterade dottern att alla pratade precis som Dracula i ”Hotell Transylvanien”. Vi åkte taxi in mot staden Târgu Muers.

På den slitna busstationen hängde män i för stora skinnjackor med axelvaddar, till det hade de valt träningsbrallor med revärer. (Det vill säga en likadan outfit som öststatsmaffian brukar bära i svenska kriminalfilmer).

 ”Det här är preciiis som jag tänkte mig Transsylvanien”, påpekade mannen.

Det var inte alls som jag hade tänkt mig Transsylvanien. Var var borgarna? De höga bergen? De vackra utsmyckade husen?

Jag hoppades innerligt att Sighisoara skulle leverera.

Införsäljning av Transsylvanien-resa

Sitter vid köksbordet och skissar på illustrationerna till min nästa bok:
Cirkus Caramba och vampyrmysteriet men jag fastnar ofta vid laptopen med att googla om Transsylvanien. Det är så vackert där, eller, jag har inta varit där, men bilderna som jag hittar på nätet visar dimhöljda berg, medeltida städer med borgar och massor av vilda djur.

Jag glider inte till min familj som slösitter i soffan.”Hör ni, vi måste åka till Transsylvanien”, säger jag.
”Transsylvanien?”
Blickarna har släppt I-paden och I-phonen.
”Visste ni att de har Europas största antal björnar, vargar och lodjur”. Jag ler mitt bredaste införsäljande leende.

Inga applåder och glädjetjut hörs från soffan.

”Men hör på det här. Man kan klättra där. Det är en som berättar här hur han såg klösmärken på trädstammarna efter björnklor. Han kände hela tiden deras närvaro när han klättrade i bergen.”
”Klättra i berg?” Sist vi klättrade i berg glömde du att säkra dig flera gånger. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.”

Jag känner att jag inte lyckats sälja in Transsylvanien ordentligt utan får ta i med andra argument.

”Nämen okej, vi behöver inte klättra, de har jättecoola borgar med gamla tortyrkammare från 1200-talet.”
Min man kliar sig fundersamt i skägget.
”Kan inte cirkusen åka till Karibien i stället?”

Drivkrafter

I morgon ska jag till min gamla skola, Skrivarakademin och prata om hur det gick till när jag debuterade som barnboksförfattare.
Jag brukar säga att det var passion och hårt arbete som låg bakom den färdiga boken. Men egentligen stämmer inte det, det som fick mig att satsa tid och pengar på att slutföra mitt manus var HÄMND.

För att gå bakåt några år i tiden:
Jag åkte pulka i Kronobergsparken med min dotter och vi var rosenkindade och varma i våra lekkläder. Då kom en kille fram till mig som jag inte hade sett på 10 år. Han var stadsklädd och berättade att han numera levde singelliv i London.
Vi småpratade en stund och då sa han:
”Hur gick det med boken som du höll på att skriva?”
”Jodå, den är inte klar men den är fortfarande på gång”, svarade jag.
”Så man kan säga att det inte har hänt dig något på 10 år”, sa han.

Aj. Det gjorde fysiskt ont som en smäll i solar plexus.

Jag skrattade till men allt jag kunde tänka var: ”Nu ska du få se din jävel!”
Med stora kliv drog jag pulkan hemåt, googlade på skrivarutbildningar, hittade Skrivarakademin och anmälde mig direkt.

Fortfarande när jag tänker på honom blir jag arg, men han fick mig att sluta drömma och verkligen bestämma mig för att slutföra mitt manus. På Skrivarakademin hann jag avsluta fler manus som legat i lådor eller i mappar på mina macar. Jag har också kommit på nya ideer och skrivit färdigt dem. Så om jag möter honom igen ska jag visa min debutbok och säga:

”Tack vare dig blev jag klar med den här boken och debuterade på Rabén & Sjögren. Så vad har hänt dig de senaste 10 åren?”

Edinburg Mary King’s Close

The Royal mile är huvudgatan i Edinburgs gamla stan. Den är ungefär en skotsk mil lång (1,814 km, en skotsk mile är längre än en engelsk) och går mellan Edinburgh castle och Holyrod Palace.

Under the Royal mile ligger Mary King’s close, de ännu äldre delarna av gamla stan, För 400 år sedan var gränderna fulla av liv, folk levde och arbetade här. De bodde tätt, en del hus var så höga som 8 våningar!
Så kom pesten.

1645 beslöt stadsrådet att mura in gränden och alla som låg sjuka i pesten. Därför kallas också gränderna för ”the streets of sorrows”.

Gränderna har ett rykte om att vara en av Skottlands mest hemsökta platser. Ett spöke sägs vara Annie, en liten flicka som brukar fråga efter sin borttappade docka. Därför finns det nu ett rum med leksaker som besökare har lämnat till henne.

Edinburg tips

1. Mary King’s Close
The Royal mile är huvudgatan i Edinburgs gamla stan. Under gatan ligger Mary King’s Close, de gamla gränderna som övergavs då pesten härjade som värst. Missa inte det!
Läs mer

2. Gå på en spökguidetur
På kvällen gick vi på en spökguidetur i stan. Guiderna var unga studenter och hade en skruvad ”Monthy Python”- aktig humor. De spelade rollen av likhämtare under pestens tid, bödlar, häxor och fanatiska präster.

3. Camera Obscura och the World of Illusion
Camera Obscura har en fantastisk utsikt över staden. Guiden pekade ut den gamla pojkskolan som är förebild till Hogwarth, vi kunde se likheten.
Alldeles intill ligger museet the World of Illusion, där lekte vi i flera timmar.

4. Pilbågsskytte
Lek Robin Hood och prova på pilbågsskytte. Vi var på Dalhouise Castle och fick skjuta med riktiga OS-bågar. Vi fick lära oss vilket som var vårt dominerande öga och då alltså vilken arm vi skulle skjuta med. Vide sköt ”Bulls eye” på första försöket, vår Vide Hood eller Willow Hood, om hon försöker sig på en internationell karriär.

5. Falkenering
Flera av slotten har falkenering. Vi var på Dalhouise Castle och träffade falkar, hökar, örnar och ugglor. En av ugglorna hette Eva och hatade barn, henne fick barnen hålla sig ifrån. Vår Eva kände igen sig själv i ugglan (innan hon själv fick barn förstås).

6. Åk dubbeldäckare
Högst upp och längst fram är bästa stället. Sätenas tyg är givetvis – skotskrutigt.

Edinburg och slottsmiddag

En kväll blev vi bjudna på middag i en slottskällare. Dalhousie Castle grundades kring 1200-talet men av de äldsta delarna finns inte mycket kvar, det mesta är mycket nyare och byggt kring 1450. Först fick vi fördrinkar i biblioteket. Där fanns en lönndörr in till köket. Vad som var så hemligt med köket fick vi aldrig veta kanske vill vi inte veta. Maten var fantastiskt god, speciellt det blodiga köttet.

Dalhousie Castle har också sina spöken. Deras mest kända spöke är den första ägaren, Sir Alexander Ramsay som svalt ihjäl i fångenskap 1342. En annan är Lady Catherine som även kallas ”Lady Grey” och som oftast sett i källaren (där vi åt middag).

Många besökare har bevittnat spökerier. De har hört märkliga ljud, saker har flyttat på sig och de har hört fotsteg i sina rum om nätterna.

Edinburgs slott och spöken

I Skottland ska ni bo på slott. Det lilla slottet som vi bodde på hette The retreat castle, och ägdes av en genuint trevlig familj med en gullig hund. Vi sov i stora slottsängar alla 4 i samma rum. Mitt i natten började Eva snarka. Jag bankade i väggen för att få henne att sluta. Det hjälpte en stund, sedan var hon igång igen. Jag slängde en kudde på henne. Hon tystnade, men fortsatte igen. Jag bankade i skrivbordslådan, lyste på henne med mobilen, blinkade med nattduksbordlampan, varje gång slutade hon snarka en stund och sedan var hon igång igen! Jag gick upp, hämtade min kudde och nöp henne i näsan, men det hjälpte inte. Med kudden hårt tryckt mot örat somnade jag till slut.

På morgonen säger Eva:
”Märkte ni att det spökade i natt? Det bankade i väggarna, blinkade med lamporna och var ett jävla liv.”

 

Edinburg och vänstertrafiken

När vi landade i Skottland hade vi en hyrbil som väntade på oss.
”Hoppas den inte har växelspak”, sa jag.
Men det hade den.
När vi hämtat ut bilen insåg jag att det var jäkligt klurigt att växla med vänster. Med höger vet jag var varje växel ligger och jag behöver givetvis inte titta på växelspaken, men med vänster…
Vi skuttade omkring på parkeringen.
”Hoppas det inte finns rondeller här”, sa jag.

Det var ingen som lyssnade till mina hoppas den här dagen för Edinburg var uppbyggt av rondeller.
Fjorton ¤&&%&¤#¤#¤ rondeller skulle vi passera på väg till hotellet! Vilken utmaning.
Så alltså :
jag sitter på fel sida i bilen, jag ska växla med fel hand OCH jag ska köra spegelvänt i rondellen.
Vilken hjärnträning.
Några gånger fick jag i fel växel, det var svårt att känna med vänster om det blev ettan eller trean, bilen stannade i rondellen.
Eva ropade nervöst. Bilarna tutade men jag sa lugnt:
”Nu är det min tur i rondellen, de andra får vänta.”

Vi kom fram till vårt slott.
Jag körde över på fel sida några gånger, men då hade jag en bra hjälpförare som skrek i mitt öra.

Edinburg och Modig

Tjoho! Mitt gudbarn Mino vann en resa till Edinburg för 4 personer och han valde att ta med sin mamma, Vide och mig!
Eventuellt tror de att jag och Eva är lesbiska mammor, men det spelar ingen roll. Vi räknar oss som familj och det gjorde filmbolaget också.
Filmen Modig skulle lanseras i Sverige och frågan de ställde var: vem i din familj tycker du är modig. Eva skrev om sin son Mino som gillade att klä sig i kjol och samtidigt var han den som klättrade i de högsta träden.

Så vart skickar man en modig kille som gillar att klä sig i kjol?
Tamtaramtam – Skottland!