Ummikko är ett ord på meänkieli för en person som inte talar sitt eget språk. Bara det att det finns ett ord för det säger mycket om hur framgångsrik försvenskningen var.

Just nu finns en dokumentär på svt – ”Sanningen ska fram”. En serie i två delar om tornedalingars, kväners och lantalaisets dolda historia, från gravplundringar till språkförtrycket av meänkielitalande.

De vuxna gick över till att prata finska (meänkieli) när de skulle prata hemligheter. Skämt tog de också på finska. Vi ropade: ”Säg det på svenska!”
De svarade saker som: ”Nej, det är inte lika roligt på svenska.” ”Nej, det går inte att översätta.”

De höll undan språket för oss. Det var så det skulle vara. Vi blev sämre på svenska om vi var tvåspråkiga, trodde de. Språket hade inte heller något värde. Varken hos de som pratade svenska eller hos de som pratade riksfinska. Det var ju ett talspråk, fanns inte ens i skrift.

Vi kommer från en berättartradition, men ändå så ville de inte föra vidare sitt språk till oss. Det är sorgligt att det blev så. Vi kunde ha fått bli tvåspråkiga. Försvenskningsprocessen visade att språket inte ansågs fint, att det inte dög. I dokumentären berättar några av de äldre hur de skämdes för meänkielin och att de skämdes för att vara från Tornedalen.

Jag har alltid varit stolt över att vara från Tornedalen. Mamma sydde till och med klänningar till oss av scarfar med Tornedalens karta. 😀 Min dotter använde den senare. (Ska leta upp bilder och lägga ut när jag hittat dem).

Däremot tyckte vi att vår dialekt var ful. Jag och min kompis spelade in oss själva när vi gjorde radioprogram eller sjöng. Sedan kunde vi skratta åt hur vi lät. Det blev tydligare när vi hörde det på kassettbandspelaren. Så, nej, dialekten var vi inte stolta över.