RESA TRANSSYLVANIEN

Cirkus Caramba och vampyrmysteriet

Vad vore första advent utan regn, blodtörstiga vampyrer, en klantig cirkusdirektör från Säffle eller en smart husmus? 

Här kommer trailern till min andra bok: Cirkus Caramba och vampyrmysteriet.  Tack till Andreas Wicklund på Kaktus Film.

Ett klipp för den händige – Draculas borg är till salu!

Vi åkte taxi till Draculas borg i Bran. Vägarna var skumpiga och bilbälten syntes inte till.

–Do you have a car belt for my daughter? frågade Andreas taxichauffören.
–No no, you don’t need it, svarade han.

Okej.

Taxichauffören berättade att de fått EU-pengar till att förbättra vägarna men pengarna är öronmärkta för väggbygge, så de används inte.

–In Rumania we are only interested in things that we can steal, sa chauffören.

Ibland passerade vi folk som åkte häst och vagn.

Draculas borg låg på en hög höjd och såg skräckinjagande ut men inne på borggården liknade den ett sagoslott med stenmurar och roströda tak. Vlad Dracula bodde aldrig där men han ska ha suttit fängslad i borgen i tre månader. Jag kände till detta men jag trodde att det åtminstone spelats in en och annan Draculafilm i borgen. Men det hade det inte. Slottet Bran alias Draculas borg är ett Dracula-museum! Ett väldigt bra Dracula-museum.

Prins Charles äger en borg i närheten och han påstår att han är släkt med Vlad (som om det vore något att skryta om).

Borgen ägs av släkten Habsburg. 1948 tog kommunism-regimen över borgen och slängde ut familjen ur landet. De tre syskonen Habsburg (som nu är i 70-årsåldern) fick tillbaka sitt hem 2006 av rumänska staten. Borgen var då i ett dåligt skick, bland annat var alla badrum utslitna! Nu är borgen till salu: 57 rum men utan badrum, rören finns tydligen kvar. Det finns toalettbås för besökande på utsidan av borgen.

Så om du älskar vampyrer, gillar hårda möbler som spikstolar och sträckbänkar, tycker om att ha mycket folk på besök, är händig och har si så där 885 miljoner över, så är det här något för dig.

Utanför grindarna till borgen låg en marknad som givetvis sålde Dracula-prylar. Men ingen försökte pracka på oss någonting. Vi fick alltid vara i fred överallt, kanske hjälpte vitlökshalsbanden ändå.

Så, vad tycker jag om Transsylvanien? Jo:

1. Transsylvanien hade väldigt vacker natur med böljande fält och snöiga berg vid horisonten.

2. Jag älskade deras ovanliga, vackra mönster och färgsättningar. De inspirerade mig.

3. Vi mötte många olika människor på resan men de hade alla något gemensamt: de var trevliga och ingen verkade stressa, alla var väldigt coola.

(Hotellvärdinnan i Brasov var mer än cool, hon var iskall. Men på ett annat hotell kallade ägarinnan mig ”sweet”, ”beautyful”, skrev ut busstidtabeller och klappade mig på kinden.)

4.Transsylvanien är också en märklig men spännande blandning av nutid och dåtid: wifi, lie, kontanter gäller, rökförbud gäller inte, häst och vagn, snygga påkostade musikvideos.

5.Vampyrer är aldrig fel!

Vi är nöjda med resan, alla tre.

Brașov och björnarna

Vi checkade in på ett hotell i Brașov. Jag tog emot rumsnycklarna av hotellvärdinnan som stod bakom bardisken.

–If we have any questions, do we find you here in the bar? frågade jag.
–This is not a bar it is a restaurant, svarade hon med iskall Dracula-accent.

Hon älskade mig inte!
Hennes hämnd var att ge oss för lite toalettpapper, vi norpade rullar från städvagnen. Rummet vi hade fått kallade hon en svit. Jag vet inte vad som var ”svit” med det rummet. Kanske var det för att vi istället för ETT kalt rum med lysrörsbelysning hade TVÅ kala rum med lysrörsbelysning.

Brașov var modernare än de små städerna vi varit i innan. De hade gratis wifi nästan överallt och det gick att hitta rökfria restauranger och cafeer. Stadens sevärdheter var Svarta kyrkan (som blivit svart efter en brand) och en linbana som gick upp till toppen av ett högt berg.

Svarta kyrkan

Borgen Rasnov, strax utanför Brasov

Linbanan renoverades tyvärr när vi var där, så vi gick till restaurangen som låg på foten av berget. Vi pratade med folk på restaurangen och då sa en man:
–Om ni stannar kvar här på restaurangen till åtta så kommer ni att få se björnar.
–Var då? undrade jag.
–De kommer ner från berget på natten för att leta sig något att äta. Det är inte lika illa nu som det var för några år sedan. Då gick de in i staden och rotade i soptunnor på nätterna. De var tvungna att flytta dem till ett reservat, sa mannen och fortsatte. Ni kan sova över i reservatet om ni är intresserade.
–Oo, sa jag. Det låter spännande!
–Åk själv! Du tar inte med vår dotter dit, sa Andreas.

Jag som är från Norrbotten har inte samma rädsla för vilda djur som min Stockholmsman. Han brukar inte vilja åka off-pist i Norrbotten för han tror att han kommer falla ner i ett björn-ide. Jag och mina vänner från norr tycker det är galet roligt och mina stockholmsvänner tycker att han tänker helt logiskt.

Vi lämnade restaurangen vid sex ungefär för att vara säkra på att undvika björnarna. Men jag hade gärna stannat.

Dimma över Transsylvanien

Överallt vart vi gick röktes det, på cafeerna, på pizzerian, till och med på det ”rökfria” Mc Donalds.
Påskafton klev vi in på ett café som såg mysigt ut. Jag borde ha anat oråd när krukväxterna i fönstret hängde över kanten på sina krukor och såg ut att vilja begå kollektiv självmord ner i golvet. En stund senare låg hela stället inslutet i rök. Vi kastade oss ut på gatan efter luft.

Jag och min man har ju växt upp i ett rökande Sverige, en tid då det fanns askkoppar i bilarna och röksektioner på flygplanen, men för dottern var det här både äckligt och konstigt.
Jag märkte att hon tittade fundersamt på ett par som hängde i en park.

– Titta, där är en farbror som ser ut som ett barn, sa hon.
– Nej Vide, det är ett barn som röker, svarade jag.

Hon tyckte det var så otänkbart att ett barn skulle röka att hon tyckte det var troligare att en man hade drabbats av en Benjamin Button-sjukdom.

Vi tog oss runt Transsylvanien i buss. Eftersom det var svårt att hitta information om busstider gick vi ner till stationen och väntade till det kom någon buss dit vi skulle. Vi åkte alla slags bussar, några var precis lika moderna som våra landsvägsbussar, med AC och bekväma säten. Andra bussar var små, smutsiga med jordhögar på golvet. Det var så trångt i gången att damen med den stora rumpan fastnade vid varje rad. Bussen hade en stor ”no smoking”-skylt och när chauffören rattade ut på motorvägen mot Brasov tände han en cigarett.

Men kaffet är gott överallt i Transsylvanien

Sighișoara – Draculas födelsestad

Bussen släppte av oss i ett mörkt Sighișoara. Det spöregnade. Dyvåta och med kalla fötter kom vi fram till hotellet. När vi vaknade kunde vi se Sighișoara i morgonljuset. Det var verkligen vackert.

På de böljande fälten utanför staden arbetade folk med lie (det har jag inte sett i verkligheten tidigare, mer än på Skansen). Staden var som tagen ur en gammal sagobok: pastellfärgade hus i en färgskala som påminde mig om macarons från ett franskt café, taken hade fina mönster och ibland också prinsesstorn. Om man fick en känsla av att någon tittade på en, så stämde det, för en del av taken hade ögon.


Vi gick längs kullerstensgränder som slingrade sig uppåt mot en kyrka på kullens topp. I denna gulliga lilla stad föddes prinsen Vlad III Dracula (Vlad var Bram Stokers inspiration till karaktären greve Dracula). Och jag undrade hur det kom sig att Vlad, som vuxit upp i denna puttinuttiga stad, fick smak för tortyr. Han var så grym att den blodsugande greve Dracula var en mysfarbror i jämförelse.

I boken som vi lånat av vår hotellvärdinna stod det att Vlad III Dracula dödade minst 100 000 män, kvinnor och barn. Hans bestraffningsmetoder lät som taget ur en kokbok: hacka, rosta, bränna men favoriten var ändå pålspetsning. Vlad III Dracula utvecklade en egen metod där han kunde spetsa folk på ett sätt så att de inte dog direkt utan i stället fick en långsam och plågsam död. (Jag sa ju att han var grym).

Vi gick till Vlads födelsehus, inte heller där fanns några spår av olycklig barndom. Det var ett vackert hus som numera är en restaurang, givetvis på temat Dracula. De serverade blodiga biffar och drinkar som Bloody Mary. Vi åt där. Det var överraskande gott.

I kyrkan på kullen pratade vi med folk från staden. De berättade om hur de varit i Sighișoara under kommunism-tiden.

”80% var dåligt och 20% bra. TV:n hade en kanal och två timmars sändning per dag. En timme Ceausescu och en timme barnprogram.”

En man sa till oss: ”Förut hade vi jobb men ingen frihet, nu har vi frihet men inga jobb.”

När vi lämnade kyrkan fick vi höra att Sighișoara hade ett tortyrmuseum! Tortyr var tydligen väldigt inne under medeltiden. Vlad var verkligen en man av sin tid.

Vi tog en tur på kyrkogården i stället.

 Hjärtliga hälsningar från Transsylvanien!

/Åsa

Presenten

Bilderna från Transsylvanien såg så lockande ut: dimhöljda berg, borgar, medeltida städer och trädstammar med rivmärken från björnklor. Jag gjorde research för min bok, ”Cirkus Caramba och vampyr-mysteriet”, och självklart var det inte bara cirkusen som skulle åka till Transsylvanien. Nu visste jag vad familjen skulle få i julklapp.

Julafton

Presenten var inslagen och ett julrim var skrivet. Ett rim som ingen kommer ihåg idag, inte ens jag själv, men det gick kanske så här:

”Påsken kommer sent i år,

ingen slalom då vi får.

Vi drar till landet med varg och medeltida städer.

Bär de här under era kläder.”

8-åringen rev upp paketet.
”Tjoho! Transsylvanien!” ropade hon med uppsträckta armar.

Min man såg ut som en stillbild, pausad mitt i ett stelt leende.
”Du vet väl att det inte finns vampyrer på riktigt?” frågade jag.
”Men kriminella ryssar”, svarade han.

Fram till vår resedag hade hans negativa lista blivit längre:

– björn och varg (det största beståndet i Europa)

– närheten till Krim (?!)

– vildhundar som drar runt i städerna på nätterna.

Så kom påsklovet och jag reste med en entusiastisk dotter och en skeptisk man till Transsylvanien. Redan på flygplatsen konstaterade dottern att alla pratade precis som Dracula i ”Hotell Transylvanien”. Vi åkte taxi in mot staden Târgu Muers.

På den slitna busstationen hängde män i för stora skinnjackor med axelvaddar, till det hade de valt träningsbrallor med revärer. (Det vill säga en likadan outfit som öststatsmaffian brukar bära i svenska kriminalfilmer).

 ”Det här är preciiis som jag tänkte mig Transsylvanien”, påpekade mannen.

Det var inte alls som jag hade tänkt mig Transsylvanien. Var var borgarna? De höga bergen? De vackra utsmyckade husen?

Jag hoppades innerligt att Sighisoara skulle leverera.

Införsäljning av Transsylvanien-resa

Sitter vid köksbordet och skissar på illustrationerna till min nästa bok:
Cirkus Caramba och vampyrmysteriet men jag fastnar ofta vid laptopen med att googla om Transsylvanien. Det är så vackert där, eller, jag har inta varit där, men bilderna som jag hittar på nätet visar dimhöljda berg, medeltida städer med borgar och massor av vilda djur.

Jag glider inte till min familj som slösitter i soffan.”Hör ni, vi måste åka till Transsylvanien”, säger jag.
”Transsylvanien?”
Blickarna har släppt I-paden och I-phonen.
”Visste ni att de har Europas största antal björnar, vargar och lodjur”. Jag ler mitt bredaste införsäljande leende.

Inga applåder och glädjetjut hörs från soffan.

”Men hör på det här. Man kan klättra där. Det är en som berättar här hur han såg klösmärken på trädstammarna efter björnklor. Han kände hela tiden deras närvaro när han klättrade i bergen.”
”Klättra i berg?” Sist vi klättrade i berg glömde du att säkra dig flera gånger. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.”

Jag känner att jag inte lyckats sälja in Transsylvanien ordentligt utan får ta i med andra argument.

”Nämen okej, vi behöver inte klättra, de har jättecoola borgar med gamla tortyrkammare från 1200-talet.”
Min man kliar sig fundersamt i skägget.
”Kan inte cirkusen åka till Karibien i stället?”