Den här veckan har jag ritat fiskar och skrivit på ett manus som är en spin-off på Viskornas dal.
Måndagkväll tränade vi styrke. Jag körde ett skivstångspass och valde lätta vikter, jag vill ju inte bli för stor…äh, skojade bara…jag är för svag efter att inte ha tränat under sommaren.
Efter det var det min matlagningsdag och vad passar efter ett hårt träningspass?
Jo, vodka pasta! Super dupergott! Se ”Pasta Darling”.
Men mamma svarade i familje-chatten: ”låter inte gott”. 😀
Tisdag så var vi på Fasching och lyssnade på trombonisten Karin Hammar och hennes band. Pinsamt nog måste jag säga att jag inte kände till henne och enda anledningen att jag var där var för att min jazzälskande dotter och hennes kompis inte var gamla nog att få komma in, de behövde sina föräldrar med sig.
Det var fantastiskt bra! Men i andra setet frågade jag om det gick bra att dra sig lite bakåt och sitta och prata lite (med kompisens förälder). Då fick jag till svar: ”det här är sista gången du får följa med till Fasching”. Ops! Hur som helst satt jag lydigt kvar och lyssnade.
På onsdag skulle jag skjutsa gamla vänner från Norrbotten (gamla i dubbelmening, de är mina föräldrars vänner och pensionärer) runt i Stockholms trakten. Först till norrort och efter några timmar tillbaka till Centralstationen där de skulle ta tåget norr ut igen. Allt gick fel. Det var fint väder när jag åkte hemifrån så jag glömde ta med mig jacka. Jag glömde ta med bankkort nr 2 där jag brukar ha mer pengar. Så när jag har skjutsat dem till ställe A och skulle vänta på dem i någon timme så gick jag till ett shoppingcenter. Jag märkte att mobilen höll på att dö och givetvis hade jag inte tagit med laddare. Upptäckte att jag bara hade med ett av mina två bankkort, och på kortet som jag tagit med mig fanns den svindlande summan – 55 kronor. Jag hann messa Andreas så han kunde swisha pengar. Så jag köpte en billig laddare på Flying Tiger. Den fungerade inte! Gick tillbaka för att byta den. När jag sedan stod och laddade började det spöregna. jag köpte en billig huvtröja. Då ringde mina vänner och sa att jag kunde hämta dem. Jag var den enda som lämnade shoppingcentret och gick ut i spöregnet. Lagom blöt körde jag dem mot stan, gpsen snurrade ut mig på märkliga vägar. Men vi kom fram, tjolahopp!…så jag ska inte klaga. Jag hittade en parkeringsplats i city. Jippi! Vi gick för att fika och sitta ner för en pratsund på stationen. Jag vinkade ”hej då”. När jag kom tillbaka till bilen hade jag fått en p-bot på 1100! På vägen hem hamnade jag i bilkö och var lagom grinig när jag handlade middag (halloumiburgare fick det bli, snabbt och enkelt) och så äntligen ÄNTLIGEN var jag hemma.
Ps! Det visade sig att bensinmätaren på bilen visat fel, den lyste aldrig och egentligen var det nästan helt slut på bensin. och kunde inte åka en meter Morgonen efter fick vi åka till macken med en dunk för att ta hem och fylla på. Så om man ser det på det viset så var det ju en jäkla turdag!
Tips! Den lilla pilen intill pumpen pekar mot rätt sida! Otroligt va!Det tog mig ett halvt liv att förstå.
På Torsdag ropade jag: ”Det här ska bli min lyckodag!” Jag tog frukost i sängen och såg på ett avsnitt av ”Sandman” (för det är jag värd, intalade jag mig). Efter en lyckad skrivdag gick jag och My på långpromenad. Lite kortare än vanligt, men det blev i alla fall 5 km och 29 våningar. Inget bad den här gången. Förra veckan gick vi över en mil (1,3) och blev så varma att vi tog ett dopp i havet på vägen hem.
Dottern lärde mig ny fakta: Det är mer motiverande att ställa en fråga än en påstående. Alltså borde jag har ropat: ”Ska det här bli min lyckodag?” för den ultimata motivationen.
Fredag blev jobb och tacomiddag. På kvällen spelade vi Ticket to Ride. I slutet blev det strid mellan mig och Andreas. Vi började förstöra för varandra i stället för att koncentrera oss på att komma fram till våra destinationer och dottern vann. Helt rättvist!
Idag lördag har vi varit på finsk tango vid Myrsjön. VI dansade ful-tango till skön musik.
När vi kom dit fick jag nostalgitårar i ögonen. ”Det här är som hemma” 🙂
