När jag mötte Pija Lindenbaum

Jag har en gång varit på en halv föreläsning med Pija. Det var innan jag själv debuterat, men jag hade följt henne och läst alla hennes böcker även innan jag själv hade barn. Och jag beundrade henne.
Pija skulle föreläsa på Skrivarakademin och jag hade betalt för att gå dit. Först skulle jag lämna dottern på dagis. När jag skulle säga ”hej då!” ville jag göra en snygg sortie för henne och min lilla minipublik som stod och tittade på mig.
Jag gjorde ett hopp och slog ihop klackarna så där käckt som de brukar göra i gamla musikaler. Det var bara det att jag glömt att jag klätt mig fin för Pija och hade på mig mina högklackade röda stövlar just för dagen!

Så min landning blev brutal.
Jag landade på den ena fotens ankel.
Men ”the show must go on”.

Jag höll masken och vinkade stort till de storögda dagisbarnen innan jag skyndade mig ut på gatan och började halta.

Det gjorde ont men jag tänkte: ”jag-måste-se-Pija”. Jag haltade upp för de alldeles för många trappstegen upp mot Folkuniversietet.

Väl inne i lokalen kände jag kallsvetten komma. Pija berättade om hur hon ville bli ”raggare” när hon var liten. Hon var rolig och intressant.

Det dunkade i min fot och jag slängde upp den på en tom stol på raden framför. Jag förklarade för min stolsgranne att jag hade ont i foten.

Sedan började hon berätta om sin bok ”Lill-Zlatan”. Om hur hon tänkt kring sina bilder i kombination till texten.

Nu dunkade den så mycket att jag blev tvungen att dra upp dragkedjan. Foten välde ut ur skon och nu gick det inte att få tillbaka den. Det gjorde fruktansvärt ont men jag ville VERKLIGEN höra Pija berätta om hur hon kombinerat text och bild till boken om Lill-Zlatan. Jag antecknade och kallsvetten rann. Då märkte jag att världen började försvinna i ett fläckigt svart töcken och jag insåg att jag måste UT innan jag kommer att svimma på Pijas föreläsning!

Jag tog min röda stövel i handen och stapplade ut ur lokalen medan de svarta fälten spred sig framför mina ögon. Jag stupade i en stor läderfåtölj och killen i receptionen drog fram en telefon med lång sladd till mig så jag kunde ringa min man.

Där låg jag kallsvettig med en enorm fot till min man kom in och slängde mig över axeln.
Han slängde mig över axeln!
Jag vet inte varför han inte bar mig så där snyggt och ”en officer och en gentleman”-aktigt. Nu visade jag rumpan till alla på Skrivarakademin. För jag hade så klart klänning på mig. För Pija vill jag vara fin.

Dottern bar min stövel och ritade en  teckning av hur hon bar stöveln och jag hängde som en grottmans byte över axeln.
Vårdcentralen fixade min stukning.

Jag har tyvärr ännu inte sett en hel föreläsning med Pija. Det jag såg innan svimningsprickarna tog över var verkligen intressant.

När jag mötte Lemmy

Min kompis säger att jag träffade Lemmy i London i slutet av 80-talet.
Jag minns det inte.
Och jag är säker på att han inte gör det heller.