Boktips – fröken spöke och den hemska hästen

Som de flesta författare och illustratör är jag även en boknörd. När jag fick frågan för några år sedan om jag ville illustrera hästböcker hoppade 10-åriga Åsa ut och svarade: ”nej, jag gillar inte hästböcker”.
Efteråt rannsakade jag mig själv: jag sa ”nej” till ett betalt jobb för ett bra förlag, min inre tioåring är väldigt dålig för min business.
Men jag sa inte nej till att illustrera Kerstin Lundberg Hahns bok ”fröken spöke och den hemska hästen”. Ute nu.

Här ett utdrag av recensionen som publicerades i BTJ-häftet.
Lektör Britt Engdal

”Fröken Spöke och den hemska
hästen är den nionde boken i serien om klasskamraterna och deras älskade vikarie. Rut, som älskar hästar och
ridning, bjuder med Ebba, Ivar och fröken Spöke till hästgården, där hon försöker lära dem att umgås med de
enligt henne underbara hästarna. Men alla kan bära på hemliga rädslor, så även ett spöke. Berättelsen är skriven på
ett klart, enkelt och väl genomarbetat språk och är som alla delarna i serien både rolig, spännande och tänkvärd.
Boken är rikt illustrerad av Åsa Rosén med fina bilder i tusch och akvarell, skickligt och detaljerat gjorda,
balanserande precis mellan realism och magi. Liksom övriga böcker i serien avslutas berättelsen med en liten dikt,
skriven av en av klasskamraterna, denna gång den hästglada Rut, som får uttrycka sin kärlek till hästarna på ett
känsligt och koncentrerat sätt. ”

Lyckokaka

Vad är det jag hållt hemligt för mig själv? Hm.

 

Edinburg Mary King’s Close

The Royal mile är huvudgatan i Edinburgs gamla stan. Den är ungefär en skotsk mil lång (1,814 km, en skotsk mile är längre än en engelsk) och går mellan Edinburgh castle och Holyrod Palace.

Under the Royal mile ligger Mary King’s close, de ännu äldre delarna av gamla stan, För 400 år sedan var gränderna fulla av liv, folk levde och arbetade här. De bodde tätt, en del hus var så höga som 8 våningar!
Så kom pesten.

1645 beslöt stadsrådet att mura in gränden och alla som låg sjuka i pesten. Därför kallas också gränderna för ”the streets of sorrows”.

Gränderna har ett rykte om att vara en av Skottlands mest hemsökta platser. Ett spöke sägs vara Annie, en liten flicka som brukar fråga efter sin borttappade docka. Därför finns det nu ett rum med leksaker som besökare har lämnat till henne.

Edinburg tips

1. Mary King’s Close
The Royal mile är huvudgatan i Edinburgs gamla stan. Under gatan ligger Mary King’s Close, de gamla gränderna som övergavs då pesten härjade som värst. Missa inte det!
Läs mer

2. Gå på en spökguidetur
På kvällen gick vi på en spökguidetur i stan. Guiderna var unga studenter och hade en skruvad ”Monthy Python”- aktig humor. De spelade rollen av likhämtare under pestens tid, bödlar, häxor och fanatiska präster.

3. Camera Obscura och the World of Illusion
Camera Obscura har en fantastisk utsikt över staden. Guiden pekade ut den gamla pojkskolan som är förebild till Hogwarth, vi kunde se likheten.
Alldeles intill ligger museet the World of Illusion, där lekte vi i flera timmar.

4. Pilbågsskytte
Lek Robin Hood och prova på pilbågsskytte. Vi var på Dalhouise Castle och fick skjuta med riktiga OS-bågar. Vi fick lära oss vilket som var vårt dominerande öga och då alltså vilken arm vi skulle skjuta med. Vide sköt ”Bulls eye” på första försöket, vår Vide Hood eller Willow Hood, om hon försöker sig på en internationell karriär.

5. Falkenering
Flera av slotten har falkenering. Vi var på Dalhouise Castle och träffade falkar, hökar, örnar och ugglor. En av ugglorna hette Eva och hatade barn, henne fick barnen hålla sig ifrån. Vår Eva kände igen sig själv i ugglan (innan hon själv fick barn förstås).

6. Åk dubbeldäckare
Högst upp och längst fram är bästa stället. Sätenas tyg är givetvis – skotskrutigt.

Edinburgs slott och spöken

I Skottland ska ni bo på slott. Det lilla slottet som vi bodde på hette The retreat castle, och ägdes av en genuint trevlig familj med en gullig hund. Vi sov i stora slottsängar alla 4 i samma rum. Mitt i natten började Eva snarka. Jag bankade i väggen för att få henne att sluta. Det hjälpte en stund, sedan var hon igång igen. Jag slängde en kudde på henne. Hon tystnade, men fortsatte igen. Jag bankade i skrivbordslådan, lyste på henne med mobilen, blinkade med nattduksbordlampan, varje gång slutade hon snarka en stund och sedan var hon igång igen! Jag gick upp, hämtade min kudde och nöp henne i näsan, men det hjälpte inte. Med kudden hårt tryckt mot örat somnade jag till slut.

På morgonen säger Eva:
”Märkte ni att det spökade i natt? Det bankade i väggarna, blinkade med lamporna och var ett jävla liv.”

 

Edinburg och vänstertrafiken

När vi landade i Skottland hade vi en hyrbil som väntade på oss.
”Hoppas den inte har växelspak”, sa jag.
Men det hade den.
När vi hämtat ut bilen insåg jag att det var jäkligt klurigt att växla med vänster. Med höger vet jag var varje växel ligger och jag behöver givetvis inte titta på växelspaken, men med vänster…
Vi skuttade omkring på parkeringen.
”Hoppas det inte finns rondeller här”, sa jag.

Det var ingen som lyssnade till mina hoppas den här dagen för Edinburg var uppbyggt av rondeller.
Fjorton ¤&&%&¤#¤#¤ rondeller skulle vi passera på väg till hotellet! Vilken utmaning.
Så alltså :
jag sitter på fel sida i bilen, jag ska växla med fel hand OCH jag ska köra spegelvänt i rondellen.
Vilken hjärnträning.
Några gånger fick jag i fel växel, det var svårt att känna med vänster om det blev ettan eller trean, bilen stannade i rondellen.
Eva ropade nervöst. Bilarna tutade men jag sa lugnt:
”Nu är det min tur i rondellen, de andra får vänta.”

Vi kom fram till vårt slott.
Jag körde över på fel sida några gånger, men då hade jag en bra hjälpförare som skrek i mitt öra.

Edinburg och Modig

Tjoho! Mitt gudbarn Mino vann en resa till Edinburg för 4 personer och han valde att ta med sin mamma, Vide och mig!
Eventuellt tror de att jag och Eva är lesbiska mammor, men det spelar ingen roll. Vi räknar oss som familj och det gjorde filmbolaget också.
Filmen Modig skulle lanseras i Sverige och frågan de ställde var: vem i din familj tycker du är modig. Eva skrev om sin son Mino som gillade att klä sig i kjol och samtidigt var han den som klättrade i de högsta träden.

Så vart skickar man en modig kille som gillar att klä sig i kjol?
Tamtaramtam – Skottland!