Utställning på Orminge bibliotek 12-30 juni

Så var det dags för vernissage. Jag ställde ut skisser och orginal-illustrationer ur böckerna om ”Cirkus Caramba”. Ingen eldslukning idag, det passar inte så bra på bibliotek, de är rädda att jag bränner ner hela HCE-sektionen.

 

Det var en sådan där perfekt solig och varm dag, så jag var i hård konkurrens med sommarsolen.

Jag blev så glad över att så många valde att komma förbi biblioteket. I stället för att bli läckert solbrända satsar vi på att bli bleka och intressanta.


Skiss ur ”Cirkus Caramba och drottningmysteriet”. Sotar-Mojje på pantbanken.

Små original ur alla tre böcker. Jag har arbetat i akvarell och tusch. Jag ville ha en gammaldags sagokänsla därför har jag arbetat för hand och låtit papprets struktur synas i trycket.

Eldslukerskan Cayenne kör efter en misstänkt tjuv. Cirkusdirektören och husmusen Hubert sitter i sidovagnen.
Roligt att få visa upp bilden i färg. I boken är den här i svart-vitt.

Drivkrafter

I morgon ska jag till min gamla skola, Skrivarakademin och prata om hur det gick till när jag debuterade som barnboksförfattare.
Jag brukar säga att det var passion och hårt arbete som låg bakom den färdiga boken. Men egentligen stämmer inte det, det som fick mig att satsa tid och pengar på att slutföra mitt manus var HÄMND.

För att gå bakåt några år i tiden:
Jag åkte pulka i Kronobergsparken med min dotter och vi var rosenkindade och varma i våra lekkläder. Då kom en kille fram till mig som jag inte hade sett på 10 år. Han var stadsklädd och berättade att han numera levde singelliv i London.
Vi småpratade en stund och då sa han:
”Hur gick det med boken som du höll på att skriva?”
”Jodå, den är inte klar men den är fortfarande på gång”, svarade jag.
”Så man kan säga att det inte har hänt dig något på 10 år”, sa han.

Aj. Det gjorde fysiskt ont som en smäll i solar plexus.

Jag skrattade till men allt jag kunde tänka var: ”Nu ska du få se din jävel!”
Med stora kliv drog jag pulkan hemåt, googlade på skrivarutbildningar, hittade Skrivarakademin och anmälde mig direkt.

Fortfarande när jag tänker på honom blir jag arg, men han fick mig att sluta drömma och verkligen bestämma mig för att slutföra mitt manus. På Skrivarakademin hann jag avsluta fler manus som legat i lådor eller i mappar på mina macar. Jag har också kommit på nya ideer och skrivit färdigt dem. Så om jag möter honom igen ska jag visa min debutbok och säga:

”Tack vare dig blev jag klar med den här boken och debuterade på Rabén & Sjögren. Så vad har hänt dig de senaste 10 åren?”

Edinburg Mary King’s Close

The Royal mile är huvudgatan i Edinburgs gamla stan. Den är ungefär en skotsk mil lång (1,814 km, en skotsk mile är längre än en engelsk) och går mellan Edinburgh castle och Holyrod Palace.

Under the Royal mile ligger Mary King’s close, de ännu äldre delarna av gamla stan, För 400 år sedan var gränderna fulla av liv, folk levde och arbetade här. De bodde tätt, en del hus var så höga som 8 våningar!
Så kom pesten.

1645 beslöt stadsrådet att mura in gränden och alla som låg sjuka i pesten. Därför kallas också gränderna för ”the streets of sorrows”.

Gränderna har ett rykte om att vara en av Skottlands mest hemsökta platser. Ett spöke sägs vara Annie, en liten flicka som brukar fråga efter sin borttappade docka. Därför finns det nu ett rum med leksaker som besökare har lämnat till henne.

Edinburg tips

1. Mary King’s Close
The Royal mile är huvudgatan i Edinburgs gamla stan. Under gatan ligger Mary King’s Close, de gamla gränderna som övergavs då pesten härjade som värst. Missa inte det!
Läs mer

2. Gå på en spökguidetur
På kvällen gick vi på en spökguidetur i stan. Guiderna var unga studenter och hade en skruvad ”Monthy Python”- aktig humor. De spelade rollen av likhämtare under pestens tid, bödlar, häxor och fanatiska präster.

3. Camera Obscura och the World of Illusion
Camera Obscura har en fantastisk utsikt över staden. Guiden pekade ut den gamla pojkskolan som är förebild till Hogwarth, vi kunde se likheten.
Alldeles intill ligger museet the World of Illusion, där lekte vi i flera timmar.

4. Pilbågsskytte
Lek Robin Hood och prova på pilbågsskytte. Vi var på Dalhouise Castle och fick skjuta med riktiga OS-bågar. Vi fick lära oss vilket som var vårt dominerande öga och då alltså vilken arm vi skulle skjuta med. Vide sköt ”Bulls eye” på första försöket, vår Vide Hood eller Willow Hood, om hon försöker sig på en internationell karriär.

5. Falkenering
Flera av slotten har falkenering. Vi var på Dalhouise Castle och träffade falkar, hökar, örnar och ugglor. En av ugglorna hette Eva och hatade barn, henne fick barnen hålla sig ifrån. Vår Eva kände igen sig själv i ugglan (innan hon själv fick barn förstås).

6. Åk dubbeldäckare
Högst upp och längst fram är bästa stället. Sätenas tyg är givetvis – skotskrutigt.

Edinburg och slottsmiddag

En kväll blev vi bjudna på middag i en slottskällare. Dalhousie Castle grundades kring 1200-talet men av de äldsta delarna finns inte mycket kvar, det mesta är mycket nyare och byggt kring 1450. Först fick vi fördrinkar i biblioteket. Där fanns en lönndörr in till köket. Vad som var så hemligt med köket fick vi aldrig veta kanske vill vi inte veta. Maten var fantastiskt god, speciellt det blodiga köttet.

Dalhousie Castle har också sina spöken. Deras mest kända spöke är den första ägaren, Sir Alexander Ramsay som svalt ihjäl i fångenskap 1342. En annan är Lady Catherine som även kallas ”Lady Grey” och som oftast sett i källaren (där vi åt middag).

Många besökare har bevittnat spökerier. De har hört märkliga ljud, saker har flyttat på sig och de har hört fotsteg i sina rum om nätterna.

Sida 3 av 41234