Edinburg Mary King’s Close

The Royal mile är huvudgatan i Edinburgs gamla stan. Den är ungefär en skotsk mil lång (1,814 km, en skotsk mile är längre än en engelsk) och går mellan Edinburgh castle och Holyrod Palace.

Under the Royal mile ligger Mary King’s close, de ännu äldre delarna av gamla stan, För 400 år sedan var gränderna fulla av liv, folk levde och arbetade här. De bodde tätt, en del hus var så höga som 8 våningar!
Så kom pesten.

1645 beslöt stadsrådet att mura in gränden och alla som låg sjuka i pesten. Därför kallas också gränderna för ”the streets of sorrows”.

Gränderna har ett rykte om att vara en av Skottlands mest hemsökta platser. Ett spöke sägs vara Annie, en liten flicka som brukar fråga efter sin borttappade docka. Därför finns det nu ett rum med leksaker som besökare har lämnat till henne.

Edinburg tips

1. Mary King’s Close
The Royal mile är huvudgatan i Edinburgs gamla stan. Under gatan ligger Mary King’s Close, de gamla gränderna som övergavs då pesten härjade som värst. Missa inte det!
Läs mer

2. Gå på en spökguidetur
På kvällen gick vi på en spökguidetur i stan. Guiderna var unga studenter och hade en skruvad ”Monthy Python”- aktig humor. De spelade rollen av likhämtare under pestens tid, bödlar, häxor och fanatiska präster.

3. Camera Obscura och the World of Illusion
Camera Obscura har en fantastisk utsikt över staden. Guiden pekade ut den gamla pojkskolan som är förebild till Hogwarth, vi kunde se likheten.
Alldeles intill ligger museet the World of Illusion, där lekte vi i flera timmar.

4. Pilbågsskytte
Lek Robin Hood och prova på pilbågsskytte. Vi var på Dalhouise Castle och fick skjuta med riktiga OS-bågar. Vi fick lära oss vilket som var vårt dominerande öga och då alltså vilken arm vi skulle skjuta med. Vide sköt ”Bulls eye” på första försöket, vår Vide Hood eller Willow Hood, om hon försöker sig på en internationell karriär.

5. Falkenering
Flera av slotten har falkenering. Vi var på Dalhouise Castle och träffade falkar, hökar, örnar och ugglor. En av ugglorna hette Eva och hatade barn, henne fick barnen hålla sig ifrån. Vår Eva kände igen sig själv i ugglan (innan hon själv fick barn förstås).

6. Åk dubbeldäckare
Högst upp och längst fram är bästa stället. Sätenas tyg är givetvis – skotskrutigt.

Edinburg och slottsmiddag

En kväll blev vi bjudna på middag i en slottskällare. Dalhousie Castle grundades kring 1200-talet men av de äldsta delarna finns inte mycket kvar, det mesta är mycket nyare och byggt kring 1450. Först fick vi fördrinkar i biblioteket. Där fanns en lönndörr in till köket. Vad som var så hemligt med köket fick vi aldrig veta kanske vill vi inte veta. Maten var fantastiskt god, speciellt det blodiga köttet.

Dalhousie Castle har också sina spöken. Deras mest kända spöke är den första ägaren, Sir Alexander Ramsay som svalt ihjäl i fångenskap 1342. En annan är Lady Catherine som även kallas ”Lady Grey” och som oftast sett i källaren (där vi åt middag).

Många besökare har bevittnat spökerier. De har hört märkliga ljud, saker har flyttat på sig och de har hört fotsteg i sina rum om nätterna.

Edinburgs slott och spöken

I Skottland ska ni bo på slott. Det lilla slottet som vi bodde på hette The retreat castle, och ägdes av en genuint trevlig familj med en gullig hund. Vi sov i stora slottsängar alla 4 i samma rum. Mitt i natten började Eva snarka. Jag bankade i väggen för att få henne att sluta. Det hjälpte en stund, sedan var hon igång igen. Jag slängde en kudde på henne. Hon tystnade, men fortsatte igen. Jag bankade i skrivbordslådan, lyste på henne med mobilen, blinkade med nattduksbordlampan, varje gång slutade hon snarka en stund och sedan var hon igång igen! Jag gick upp, hämtade min kudde och nöp henne i näsan, men det hjälpte inte. Med kudden hårt tryckt mot örat somnade jag till slut.

På morgonen säger Eva:
”Märkte ni att det spökade i natt? Det bankade i väggarna, blinkade med lamporna och var ett jävla liv.”

 

Edinburg och vänstertrafiken

När vi landade i Skottland hade vi en hyrbil som väntade på oss.
”Hoppas den inte har växelspak”, sa jag.
Men det hade den.
När vi hämtat ut bilen insåg jag att det var jäkligt klurigt att växla med vänster. Med höger vet jag var varje växel ligger och jag behöver givetvis inte titta på växelspaken, men med vänster…
Vi skuttade omkring på parkeringen.
”Hoppas det inte finns rondeller här”, sa jag.

Det var ingen som lyssnade till mina hoppas den här dagen för Edinburg var uppbyggt av rondeller.
Fjorton ¤&&%&¤#¤#¤ rondeller skulle vi passera på väg till hotellet! Vilken utmaning.
Så alltså :
jag sitter på fel sida i bilen, jag ska växla med fel hand OCH jag ska köra spegelvänt i rondellen.
Vilken hjärnträning.
Några gånger fick jag i fel växel, det var svårt att känna med vänster om det blev ettan eller trean, bilen stannade i rondellen.
Eva ropade nervöst. Bilarna tutade men jag sa lugnt:
”Nu är det min tur i rondellen, de andra får vänta.”

Vi kom fram till vårt slott.
Jag körde över på fel sida några gånger, men då hade jag en bra hjälpförare som skrek i mitt öra.

Sida 1 av 212