Idéer var kommer de ifrån?

Jag får ofta frågan: Var får du dina idéer ifrån?
Det svåra är inte idéerna, det svåra är att välja ut de bra, de unika, de som kan bli något du vill slutföra.
Det finns tusentals idéer bara runt om dig. Se dig omkring eller blunda och leta i ditt inre.

När jag jobbade bredvid min man (jag fick inte sitta kvar där) och jag kläckt min tjugonde idé för dagen sa han: ”Idéer har ju aldrig varit ditt problem. Det är att slutföra dem.”
En dag när jag kom på något som jag skulle bygga i trädgården sa min tonårsdotter till mig:
”Hur mycket tänker du börja på? Gör klart allt det där andra först.”
Så visst har jag lite svårt att veta hur det är att ha idétorka.

Ett bra tips gav min nya fantastiska vän Malin Klingenberg (som också är en idéspruta):
Om du har många idéer välj den som ingen annan har gjort.
För så är det, idéer kommer oftast samtidigt till flera. Vi har läst, sett och lyssnat på samma saker, vi har haft samma tankar och funderingar, inspirationen leder oss till samma lösningar.
Försök vara unik!

Se den här fantastiska filmen på TED, det är min absoluta favorit av deras föreläsningar.
(Nummer två är hjärnforskaren som fick en stroke och själv kunde analysera förloppet medan det skedde. Så intressant. Den har ingenting att göra med det här, men se den också.)

Inspiration och flow

Inspiration är något av det skönaste som finns – en pirrande lust efter att skapa något.
Jag ser min skapelse för mitt inre och den är alltid fantastisk och perfekt. Sedan brukar slutresultatet aldrig bli som jag trodde. Picasso sa att hans målningar aldrig blev som han hade tänkt sig och att det var tur det för att det skulle vara väldigt tråkigt.
Det stämmer med mitt sätt att skriva också. Jag vill överraska mig själv.
Visst händer det att jag tappar inspirationen. Då är det viktigt att ta en paus och fylla på, att inspireras av bilder, filmer, musik och böcker.
Jag brukar också göra research och lära mig mer om något område i min bok.
Att gå ut i naturen och varken lyssna på musik eller flippra på en telefon är också ett knep.

För mig har alltid idéer kommit när jag har långtråkigt. Men vissa dagar kan det vara tvärtom. En kväll ute med kompisar och mycket skratt fyller på mitt kreativa lager.

Boktips – fröken spöke och den hemska hästen

Som de flesta författare och illustratör är jag även en boknörd. När jag fick frågan för några år sedan om jag ville illustrera hästböcker hoppade 10-åriga Åsa ut och svarade: ”nej, jag gillar inte hästböcker”.
Efteråt rannsakade jag mig själv: jag sa ”nej” till ett betalt jobb för ett bra förlag, min inre tioåring är väldigt dålig för min business.
Men jag sa inte nej till att illustrera Kerstin Lundberg Hahns bok ”fröken spöke och den hemska hästen”. Ute nu.

Här ett utdrag av recensionen som publicerades i BTJ-häftet.
Lektör Britt Engdal

”Fröken Spöke och den hemska
hästen är den nionde boken i serien om klasskamraterna och deras älskade vikarie. Rut, som älskar hästar och
ridning, bjuder med Ebba, Ivar och fröken Spöke till hästgården, där hon försöker lära dem att umgås med de
enligt henne underbara hästarna. Men alla kan bära på hemliga rädslor, så även ett spöke. Berättelsen är skriven på
ett klart, enkelt och väl genomarbetat språk och är som alla delarna i serien både rolig, spännande och tänkvärd.
Boken är rikt illustrerad av Åsa Rosén med fina bilder i tusch och akvarell, skickligt och detaljerat gjorda,
balanserande precis mellan realism och magi. Liksom övriga böcker i serien avslutas berättelsen med en liten dikt,
skriven av en av klasskamraterna, denna gång den hästglada Rut, som får uttrycka sin kärlek till hästarna på ett
känsligt och koncentrerat sätt. ”

Efter mumin

På bokmässan i Göteborg gick jag för att lyssna på min nya vän Malin Klingenberg som var med i ett semnarium som hette ”efter mumin” på den finlandssvenska föreningen. Det var en riktigt bra föreläsning. Moderatorn var kunnig och ställde riktigt intressanta frågor. Med på seminariet satt också en bilderboksskapare. Jag blev så förtjust i hennes böcker så jag köpte dem med.
Jag insåg att det ligger något i det som de pratade om på seminariet. Det finns riktigt bra litteratur i den finlandssvenska delen av Finland. Vi behöver ju inte ens översätta dem! Det finns något efter mumin.
Böckerna som jag köpte är alla riktiga pärlor:

Älgflickan av Malin Klingenberg
Läs mer om boken här.

Pappa, jag och havet samt Jag, Fidel och skogen av Lena Frölander-Ulf
Läs mer om böckerna här.

Astrid Lindgrens Näs

Om ni är på väg till Astrids Lindgrens värld så missa inte hennes hem, Näs. Kanske har ni barn som uppskattar det (det hade inte vi), men annars är det något som jag rekommenderar till vuxna.
I museet går du omkring med hörlurar och guidas genom Astrid Lindgrens liv. Det är en väldigt fin och intressant utställning.
På gården finns en botanisk trädgård och konstinstallationer som till exempel de här önskekärlen.

Där finns också Pippis sockerdricksträd.
Kommer ni ihåg skyltdocke-armen som vinkade och sa: ”hej då!”?
Jag vet inte varför, men fortfarande händer det att jag gör så till mina vänner, vinkar med en stel arm och säger ”hej då!” med en konstig Pippi-röst.

Vi gick en guidad tur i Astrids barndomshem. Guiden berättade den fina kärlekshistorian om Astrids föräldrar. Hon var så pass bra på att sälja in berättelsen att många av oss köpte boken. Men efter att jag fick höra att den låg på Spotify med Astrid som berättare valde jag att låta bli. Kan det bli bättre än så? Nä, tror inte det.
Länk till Spotify: Samuel August från Svedestorp och Hanna i Hult.

Jag var en av 14 illustratörer som ställde ut på ett galleri på gården. Temat var Bullerbyn. Jag hade valt berättelsen om Näcken. Vi var två illustratörer som valt samma tema. Ops!

Först tyckte jag det var synd att temat var Barnen i Bullerbyn, jag har aldrig tyckt särskilt mycket om de berättelserna. Jag tyckte alltid att det hände för lite. Jag gillade mer Karlsson på taket, Bröderna Lejonhjärta och Ronja. En klasskompis till mig sa att Bullerbyn var hennes favorit, hon gillade de trygga kärnfamiljerna och idyllen. Det var något hon själv inte hade haft. Hennes teori var att vi längtade efter att läsa om det vi inte hade, de barn som hade en trygg uppväxt längtade efter äventyr. Kanske hon har rätt.

 

Småbus-bokmässa 2018

I september 2018 ordnades för första gången en svensk bokmässa för barn-och ungdomsförfattare och illustratörer. Arrangör var Joke Guns och platsen var i Småland.
Jag var nervös innan jag skulle åka för jag hade i min iver anmält mig direkt jag fick mailet om mässan. Efteråt kom mina tvivel. Det är första gången det ordnas, hur dåligt kommer det att vara, kommer någon att åka dit. Jag känner ju ingen. Ingen av de jag känner i branschen skulle åka dit utom jag. Jag undrade vad jag gett mig in på.

Läskig tavla ovanför min säng. Sov gott!

När jag kom fram med tåget mötte jag två holländska damer utanför stationen. Den ena skrev hästböcker och den andra var illustratör. Vi blev hämtade av Jokes man och skjutsade till folkhögskolan. De hade kommit till Sverige med sin familj några år tidigare. Joke hade förälskat sig i det svenska språket och en dag hade hon bestämt att familjen skulle flytta till Astrid Lindgrens trakter i Småland. Jokes man arbetade inom hemtjänsten något som var helt nytt för honom, men han trivdes så bra att han nu skulle utbilda sig till undersköterska.

Småbus hade ett gediget program med workshops och föreläsningar. Det fanns illustrationsworkshops för författare och skrivworkshops för illustratörer. Föreläsningarna leddes av författare och konstnärer.
Vi bodde tillsammans på folkhögskolan och åt måltiderna ihop. Snabbt fick jag en riktigt bra vän, finlandssvenska Malin Klingberg. Jag tror jag kände mig så hemma med henne direkt. Hennes humor och fina dialekt. (Jag är ju uppväxt vid gränsen till Finland). Malin var så rolig och vi två hängde hela tiden. Precis som när jag var liten kände jag mig putt om jag för ovanlighetens skull inte fick plats vid min ”bästis” bord. (Malin klättrar i repstegen nedanför.)

Flera av de andra deltagarna var också helt underbara. Stämningen var skrattig och alla delade med sig av sina erfarenheter. Vi tittade på varandras skisser och original. Vi gav varandra tips och peppade varandra. Det här gav mig betydligt mer än alla bokmässor jag varit på tidigare. Det var något så unikt som en mässa för oss, skaparna av bilderböckerna. Småbus hade försökt bjuda in förlag till mässan den sista dagen, men alla tackade nej för att de skulle till Göteborg.

Det var många verkligt duktiga illustratörer och författare från andra länder. Vi var inte så många från Sverige och jag tyckte det var roligt att träffa kreatörer från andra länder. Småbus var som ett vuxenkollo och oj, vad vi lekte och skrattade. Jag kom hem fylld av inspiration, tips, nya kontakter och faktiskt vänner också!

Husdjur och annat löst folk

I morse såg vi hur vår katt tittade på oss med stora ögon från gästhusets fönster. Det var jag som hade råkat låsa in honom i går eftermiddag. De andra i familjen var inte så glada på mig just då.
Men som min kompis Johanna sa:
”Levde den?”
”Ja, så klart!”
”Men då så!”

Idag sitter jag och skissar på en ful och sliten katt, det är till någon annans text. Jag tycker om att rita djur och jag tycker att varje hem behöver ett husdjur. Men sedan vi lämnade innerstaden för 4 år sedan och kom till Kummelnäs har vi fått en del märkliga husdjur.
I julas bodde det fåglar i julgranen. Förra sommaren hade vi en groda på toaletten. Men den som engagerat oss mest var paddan som bodde i källaren. Min man bar ut den till en lövhög långt ifrån huset. På våren satt jag ensam hemma då jag hör en stor krasch kombinerat med en speldosemelodi.
Det var som taget ur en skräckfilm och precis som ”de-inte-allt-för-smarta-för-de-kommer-snart-bli-mördade”-personerna i skräckfilmer gick jag för att kolla var ljudet kom ifrån. På darriga ben tog jag mig ner till badrummet och såg att det var serviceluckan som hade ramlat på en barnleksak. Kakelkross låg spritt över golvet. Jag kikade in i hålet i väggen och såg bara mörker och jord. Jag sprang upp och ringde min man. Jag undrade vem som kunde ha tagit sig in. Han sa lugnande att det inte kunde vara en man i alla fall, hålet var för litet. Jag hade precis sett den läskiga TV-serien ”Mannen under trappan” och jag trodde att det kanske var han. Någon månad senare ser vi inkräktaren – paddan var tillbaka!

Barnen satte en grön PET-kork på hans huvud vilket fick honom att se ut som en sur fransk gendarm. När vi kom ner några timmar senare satt han fortfarande och blängde på oss under sin gröna PET-hatt.

På Skrivarakademin fick vi till uppgift att skriva en dikt, så här blev min:

INKRÄKTARE
Dimma över gräsmattan
Paddan bor inte under trappan
inte mannen heller
Bara stenar och jord som kväker
och hotar

Cirkus Caramba som ljudbok

Vi har börjat spela in Cirkus Caramba och eldslukarmysteriet som ljudbok. My Engström Rhenman är den suveräna uppläsaren. Jag och Andreas har fått leka publik och skrikande barn. Det här kommer att bli så bra, så bra!

Lyckokaka

Vad är det jag hållt hemligt för mig själv? Hm.

 

Motivation inför midnattsloppet


Jag sprang/hasade 8 km på stumma ben. Jag var klibbig, varm och förbannade solen. Jag var arg när jag kom hem och sa att jag aldrig skulle springa ett 1-mils lopp mer. Jag sa att från och med nu blir det bara slalom, yoga och korta lopp där jag kastar färg på andra. Jag sa att jag bara skulle springa 5 km av midnattsloppet, bryta och gå in på en av barerna i stället. Jag till och med googlade på om löpning var nyttigt.
Det var det.
Fan.

Semesterns sista slutredigering

Jag har nått till redigering av boken, jag kanske inte ska kalla det slutredigering för det kommer att bli många vändor till. Familjen får lyssna på ett kapitel i taget, under protest! Det händer att unga kommer och säger till mig. ”åh, vad roligt för din familj att höra dina böcker först”. Nej, tyvärr. Oftast ropar de: ”Neeeej, inte nu! Vi måste kolla på det här klippet med en katt som ser dum ut, limma någon bräda, gå på toaletten, ta sig en kaffe, peta sig i näsan”. De är hårda kritiker, men de gör mig bättre.

 

Sida 2 av 3123