Astrid Lindgrens Näs

Om ni är på väg till Astrids Lindgrens värld så missa inte hennes hem, Näs. Kanske har ni barn som uppskattar det (det hade inte vi), men annars är det något som jag rekommenderar till vuxna.
I museet går du omkring med hörlurar och guidas genom Astrid Lindgrens liv. Det är en väldigt fin och intressant utställning.
På gården finns en botanisk trädgård och konstinstallationer som till exempel de här önskekärlen.

Där finns också Pippis sockerdricksträd.
Kommer ni ihåg skyltdocke-armen som vinkade och sa: ”hej då!”?
Jag vet inte varför, men fortfarande händer det att jag gör så till mina vänner, vinkar med en stel arm och säger ”hej då!” med en konstig Pippi-röst.

Vi gick en guidad tur i Astrids barndomshem. Guiden berättade den fina kärlekshistorian om Astrids föräldrar. Hon var så pass bra på att sälja in berättelsen att många av oss köpte boken. Men efter att jag fick höra att den låg på Spotify med Astrid som berättare valde jag att låta bli. Kan det bli bättre än så? Nä, tror inte det.
Länk till Spotify: Samuel August från Svedestorp och Hanna i Hult.

Jag var en av 14 illustratörer som ställde ut på ett galleri på gården. Temat var Bullerbyn. Jag hade valt berättelsen om Näcken. Vi var två illustratörer som valt samma tema. Ops!

Först tyckte jag det var synd att temat var Barnen i Bullerbyn, jag har aldrig tyckt särskilt mycket om de berättelserna. Jag tyckte alltid att det hände för lite. Jag gillade mer Karlsson på taket, Bröderna Lejonhjärta och Ronja. En klasskompis till mig sa att Bullerbyn var hennes favorit, hon gillade de trygga kärnfamiljerna och idyllen. Det var något hon själv inte hade haft. Hennes teori var att vi längtade efter att läsa om det vi inte hade, de barn som hade en trygg uppväxt längtade efter äventyr. Kanske hon har rätt.

 

Husdjur och annat löst folk

I morse såg vi hur vår katt tittade på oss med stora ögon från gästhusets fönster. Det var jag som hade råkat låsa in honom i går eftermiddag. De andra i familjen var inte så glada på mig just då.
Men som min kompis Johanna sa:
”Levde den?”
”Ja, så klart!”
”Men då så!”

Idag sitter jag och skissar på en ful och sliten katt, det är till någon annans text. Jag tycker om att rita djur och jag tycker att varje hem behöver ett husdjur. Men sedan vi lämnade innerstaden för 4 år sedan och kom till Kummelnäs har vi fått en del märkliga husdjur.
I julas bodde det fåglar i julgranen. Förra sommaren hade vi en groda på toaletten. Men den som engagerat oss mest var paddan som bodde i källaren. Min man bar ut den till en lövhög långt ifrån huset. På våren satt jag ensam hemma då jag hör en stor krasch kombinerat med en speldosemelodi.
Det var som taget ur en skräckfilm och precis som ”de-inte-allt-för-smarta-för-de-kommer-snart-bli-mördade”-personerna i skräckfilmer gick jag för att kolla var ljudet kom ifrån. På darriga ben tog jag mig ner till badrummet och såg att det var serviceluckan som hade ramlat på en barnleksak. Kakelkross låg spritt över golvet. Jag kikade in i hålet i väggen och såg bara mörker och jord. Jag sprang upp och ringde min man. Jag undrade vem som kunde ha tagit sig in. Han sa lugnande att det inte kunde vara en man i alla fall, hålet var för litet. Jag hade precis sett den läskiga TV-serien ”Mannen under trappan” och jag trodde att det kanske var han. Någon månad senare ser vi inkräktaren – paddan var tillbaka!

Barnen satte en grön PET-kork på hans huvud vilket fick honom att se ut som en sur fransk gendarm. När vi kom ner några timmar senare satt han fortfarande och blängde på oss under sin gröna PET-hatt.

På Skrivarakademin fick vi till uppgift att skriva en dikt, så här blev min:

INKRÄKTARE
Dimma över gräsmattan
Paddan bor inte under trappan
inte mannen heller
Bara stenar och jord som kväker
och hotar

Cirkus Caramba som ljudbok

Vi har börjat spela in Cirkus Caramba och eldslukarmysteriet som ljudbok. My Engström Rhenman är den suveräna uppläsaren. Jag och Andreas har fått leka publik och skrikande barn. Det här kommer att bli så bra, så bra!

Lyckokaka

Vad är det jag hållt hemligt för mig själv? Hm.

 

Motivation inför midnattsloppet


Jag sprang/hasade 8 km på stumma ben. Jag var klibbig, varm och förbannade solen. Jag var arg när jag kom hem och sa att jag aldrig skulle springa ett 1-mils lopp mer. Jag sa att från och med nu blir det bara slalom, yoga och korta lopp där jag kastar färg på andra. Jag sa att jag bara skulle springa 5 km av midnattsloppet, bryta och gå in på en av barerna i stället. Jag till och med googlade på om löpning var nyttigt.
Det var det.
Fan.

Semesterns sista slutredigering

Jag har nått till redigering av boken, jag kanske inte ska kalla det slutredigering för det kommer att bli många vändor till. Familjen får lyssna på ett kapitel i taget, under protest! Det händer att unga kommer och säger till mig. ”åh, vad roligt för din familj att höra dina böcker först”. Nej, tyvärr. Oftast ropar de: ”Neeeej, inte nu! Vi måste kolla på det här klippet med en katt som ser dum ut, limma någon bräda, gå på toaletten, ta sig en kaffe, peta sig i näsan”. De är hårda kritiker, men de gör mig bättre.

 

Givenchy vs Granngården

Vi skulle fira svärmor på landet. Jag skulle ha klänning och hatt, men det var så kallt att jag fick handla kläder i närmaste butik – Granngården.

Servicebyxa och flanellskjorta à 199 kr.

Jag var inte snyggast, men hey, ”servicebrallan” visade sig vara ”turbrallan” och jag vann både skyttet och boullen.

Ett klipp för den händige – Draculas borg är till salu!

Vi åkte taxi till Draculas borg i Bran. Vägarna var skumpiga och bilbälten syntes inte till.

–Do you have a car belt for my daughter? frågade Andreas taxichauffören.
–No no, you don’t need it, svarade han.

Okej.

Taxichauffören berättade att de fått EU-pengar till att förbättra vägarna men pengarna är öronmärkta för väggbygge, så de används inte.

–In Rumania we are only interested in things that we can steal, sa chauffören.

Ibland passerade vi folk som åkte häst och vagn.

Draculas borg låg på en hög höjd och såg skräckinjagande ut men inne på borggården liknade den ett sagoslott med stenmurar och roströda tak. Vlad Dracula bodde aldrig där men han ska ha suttit fängslad i borgen i tre månader. Jag kände till detta men jag trodde att det åtminstone spelats in en och annan Draculafilm i borgen. Men det hade det inte. Slottet Bran alias Draculas borg är ett Dracula-museum! Ett väldigt bra Dracula-museum.

Prins Charles äger en borg i närheten och han påstår att han är släkt med Vlad (som om det vore något att skryta om).

Borgen ägs av släkten Habsburg. 1948 tog kommunism-regimen över borgen och slängde ut familjen ur landet. De tre syskonen Habsburg (som nu är i 70-årsåldern) fick tillbaka sitt hem 2006 av rumänska staten. Borgen var då i ett dåligt skick, bland annat var alla badrum utslitna! Nu är borgen till salu: 57 rum men utan badrum, rören finns tydligen kvar. Det finns toalettbås för besökande på utsidan av borgen.

Så om du älskar vampyrer, gillar hårda möbler som spikstolar och sträckbänkar, tycker om att ha mycket folk på besök, är händig och har si så där 885 miljoner över, så är det här något för dig.

Utanför grindarna till borgen låg en marknad som givetvis sålde Dracula-prylar. Men ingen försökte pracka på oss någonting. Vi fick alltid vara i fred överallt, kanske hjälpte vitlökshalsbanden ändå.

Så, vad tycker jag om Transsylvanien? Jo:

1. Transsylvanien hade väldigt vacker natur med böljande fält och snöiga berg vid horisonten.

2. Jag älskade deras ovanliga, vackra mönster och färgsättningar. De inspirerade mig.

3. Vi mötte många olika människor på resan men de hade alla något gemensamt: de var trevliga och ingen verkade stressa, alla var väldigt coola.

(Hotellvärdinnan i Brasov var mer än cool, hon var iskall. Men på ett annat hotell kallade ägarinnan mig ”sweet”, ”beautyful”, skrev ut busstidtabeller och klappade mig på kinden.)

4.Transsylvanien är också en märklig men spännande blandning av nutid och dåtid: wifi, lie, kontanter gäller, rökförbud gäller inte, häst och vagn, snygga påkostade musikvideos.

5.Vampyrer är aldrig fel!

Vi är nöjda med resan, alla tre.

Dimma över Transsylvanien

Överallt vart vi gick röktes det, på cafeerna, på pizzerian, till och med på det ”rökfria” Mc Donalds.
Påskafton klev vi in på ett café som såg mysigt ut. Jag borde ha anat oråd när krukväxterna i fönstret hängde över kanten på sina krukor och såg ut att vilja begå kollektiv självmord ner i golvet. En stund senare låg hela stället inslutet i rök. Vi kastade oss ut på gatan efter luft.

Jag och min man har ju växt upp i ett rökande Sverige, en tid då det fanns askkoppar i bilarna och röksektioner på flygplanen, men för dottern var det här både äckligt och konstigt.
Jag märkte att hon tittade fundersamt på ett par som hängde i en park.

– Titta, där är en farbror som ser ut som ett barn, sa hon.
– Nej Vide, det är ett barn som röker, svarade jag.

Hon tyckte det var så otänkbart att ett barn skulle röka att hon tyckte det var troligare att en man hade drabbats av en Benjamin Button-sjukdom.

Vi tog oss runt Transsylvanien i buss. Eftersom det var svårt att hitta information om busstider gick vi ner till stationen och väntade till det kom någon buss dit vi skulle. Vi åkte alla slags bussar, några var precis lika moderna som våra landsvägsbussar, med AC och bekväma säten. Andra bussar var små, smutsiga med jordhögar på golvet. Det var så trångt i gången att damen med den stora rumpan fastnade vid varje rad. Bussen hade en stor ”no smoking”-skylt och när chauffören rattade ut på motorvägen mot Brasov tände han en cigarett.

Men kaffet är gott överallt i Transsylvanien

Sighișoara – Draculas födelsestad

Bussen släppte av oss i ett mörkt Sighișoara. Det spöregnade. Dyvåta och med kalla fötter kom vi fram till hotellet. När vi vaknade kunde vi se Sighișoara i morgonljuset. Det var verkligen vackert.

På de böljande fälten utanför staden arbetade folk med lie (det har jag inte sett i verkligheten tidigare, mer än på Skansen). Staden var som tagen ur en gammal sagobok: pastellfärgade hus i en färgskala som påminde mig om macarons från ett franskt café, taken hade fina mönster och ibland också prinsesstorn. Om man fick en känsla av att någon tittade på en, så stämde det, för en del av taken hade ögon.


Vi gick längs kullerstensgränder som slingrade sig uppåt mot en kyrka på kullens topp. I denna gulliga lilla stad föddes prinsen Vlad III Dracula (Vlad var Bram Stokers inspiration till karaktären greve Dracula). Och jag undrade hur det kom sig att Vlad, som vuxit upp i denna puttinuttiga stad, fick smak för tortyr. Han var så grym att den blodsugande greve Dracula var en mysfarbror i jämförelse.

I boken som vi lånat av vår hotellvärdinna stod det att Vlad III Dracula dödade minst 100 000 män, kvinnor och barn. Hans bestraffningsmetoder lät som taget ur en kokbok: hacka, rosta, bränna men favoriten var ändå pålspetsning. Vlad III Dracula utvecklade en egen metod där han kunde spetsa folk på ett sätt så att de inte dog direkt utan i stället fick en långsam och plågsam död. (Jag sa ju att han var grym).

Vi gick till Vlads födelsehus, inte heller där fanns några spår av olycklig barndom. Det var ett vackert hus som numera är en restaurang, givetvis på temat Dracula. De serverade blodiga biffar och drinkar som Bloody Mary. Vi åt där. Det var överraskande gott.

I kyrkan på kullen pratade vi med folk från staden. De berättade om hur de varit i Sighișoara under kommunism-tiden.

”80% var dåligt och 20% bra. TV:n hade en kanal och två timmars sändning per dag. En timme Ceausescu och en timme barnprogram.”

En man sa till oss: ”Förut hade vi jobb men ingen frihet, nu har vi frihet men inga jobb.”

När vi lämnade kyrkan fick vi höra att Sighișoara hade ett tortyrmuseum! Tortyr var tydligen väldigt inne under medeltiden. Vlad var verkligen en man av sin tid.

Vi tog en tur på kyrkogården i stället.

 Hjärtliga hälsningar från Transsylvanien!

/Åsa

Sida 1 av 212