Införsäljning av Transsylvanien-resa

Sitter vid köksbordet och skissar på illustrationerna till min nästa bok:
Cirkus Caramba och vampyrmysteriet men jag fastnar ofta vid laptopen med att googla om Transsylvanien. Det är så vackert där, eller, jag har inta varit där, men bilderna som jag hittar på nätet visar dimhöljda berg, medeltida städer med borgar och massor av vilda djur.

Jag glider inte till min familj som slösitter i soffan.”Hör ni, vi måste åka till Transsylvanien”, säger jag.
”Transsylvanien?”
Blickarna har släppt I-paden och I-phonen.
”Visste ni att de har Europas största antal björnar, vargar och lodjur”. Jag ler mitt bredaste införsäljande leende.

Inga applåder och glädjetjut hörs från soffan.

”Men hör på det här. Man kan klättra där. Det är en som berättar här hur han såg klösmärken på trädstammarna efter björnklor. Han kände hela tiden deras närvaro när han klättrade i bergen.”
”Klättra i berg?” Sist vi klättrade i berg glömde du att säkra dig flera gånger. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.”

Jag känner att jag inte lyckats sälja in Transsylvanien ordentligt utan får ta i med andra argument.

”Nämen okej, vi behöver inte klättra, de har jättecoola borgar med gamla tortyrkammare från 1200-talet.”
Min man kliar sig fundersamt i skägget.
”Kan inte cirkusen åka till Karibien i stället?”

Drivkrafter

I morgon ska jag till min gamla skola, Skrivarakademin och prata om hur det gick till när jag debuterade som barnboksförfattare.
Jag brukar säga att det var passion och hårt arbete som låg bakom den färdiga boken. Men egentligen stämmer inte det, det som fick mig att satsa tid och pengar på att slutföra mitt manus var HÄMND.

För att gå bakåt några år i tiden:
Jag åkte pulka i Kronobergsparken med min dotter och vi var rosenkindade och varma i våra lekkläder. Då kom en kille fram till mig som jag inte hade sett på 10 år. Han var stadsklädd och berättade att han numera levde singelliv i London.
Vi småpratade en stund och då sa han:
”Hur gick det med boken som du höll på att skriva?”
”Jodå, den är inte klar men den är fortfarande på gång”, svarade jag.
”Så man kan säga att det inte har hänt dig något på 10 år”, sa han.

Aj. Det gjorde fysiskt ont som en smäll i solar plexus.

Jag skrattade till men allt jag kunde tänka var: ”Nu ska du få se din jävel!”
Med stora kliv drog jag pulkan hemåt, googlade på skrivarutbildningar, hittade Skrivarakademin och anmälde mig direkt.

Fortfarande när jag tänker på honom blir jag arg, men han fick mig att sluta drömma och verkligen bestämma mig för att slutföra mitt manus. På Skrivarakademin hann jag avsluta fler manus som legat i lådor eller i mappar på mina macar. Jag har också kommit på nya ideer och skrivit färdigt dem. Så om jag möter honom igen ska jag visa min debutbok och säga:

”Tack vare dig blev jag klar med den här boken och debuterade på Rabén & Sjögren. Så vad har hänt dig de senaste 10 åren?”

Sida 2 av 212