Husdjur och annat löst folk

I morse såg vi hur vår katt tittade på oss med stora ögon från gästhusets fönster. Det var jag som hade råkat låsa in honom i går eftermiddag. De andra i familjen var inte så glada på mig just då.
Men som min kompis Johanna sa:
”Levde den?”
”Ja, så klart!”
”Men då så!”

Idag sitter jag och skissar på en ful och sliten katt, det är till någon annans text. Jag tycker om att rita djur och jag tycker att varje hem behöver ett husdjur. Men sedan vi lämnade innerstaden för 4 år sedan och kom till Kummelnäs har vi fått en del märkliga husdjur.
I julas bodde det fåglar i julgranen. Förra sommaren hade vi en groda på toaletten. Men den som engagerat oss mest var paddan som bodde i källaren. Min man bar ut den till en lövhög långt ifrån huset. På våren satt jag ensam hemma då jag hör en stor krasch kombinerat med en speldosemelodi.
Det var som taget ur en skräckfilm och precis som ”de-inte-allt-för-smarta-för-de-kommer-snart-bli-mördade”-personerna i skräckfilmer gick jag för att kolla var ljudet kom ifrån. På darriga ben tog jag mig ner till badrummet och såg att det var serviceluckan som hade ramlat på en barnleksak. Kakelkross låg spritt över golvet. Jag kikade in i hålet i väggen och såg bara mörker och jord. Jag sprang upp och ringde min man. Jag undrade vem som kunde ha tagit sig in. Han sa lugnande att det inte kunde vara en man i alla fall, hålet var för litet. Jag hade precis sett den läskiga TV-serien ”Mannen under trappan” och jag trodde att det kanske var han. Någon månad senare ser vi inkräktaren – paddan var tillbaka!

Barnen satte en grön PET-kork på hans huvud vilket fick honom att se ut som en sur fransk gendarm. När vi kom ner några timmar senare satt han fortfarande och blängde på oss under sin gröna PET-hatt.

På Skrivarakademin fick vi till uppgift att skriva en dikt, så här blev min:

INKRÄKTARE
Dimma över gräsmattan
Paddan bor inte under trappan
inte mannen heller
Bara stenar och jord som kväker
och hotar

Cirkus Caramba som ljudbok

Vi har börjat spela in Cirkus Caramba och eldslukarmysteriet som ljudbok. My Engström Rhenman är den suveräna uppläsaren. Jag och Andreas har fått leka publik och skrikande barn. Det här kommer att bli så bra, så bra!

Ops! Jag dödade clownen

 

Så fort vi var på väg ut började det regna och eftersom vi ALLTID lämnar våra paraplyn överallt och vårt sista glömde vi på midsommarafton, stannade vi inne. Jag gjorde ett bokmärke i cerenit-lera. Clownen Pekka har en likadan dress, just saying.

Utställning på Orminge bibliotek 12-30 juni

Så var det dags för vernissage. Jag ställde ut skisser och orginal-illustrationer ur böckerna om ”Cirkus Caramba”. Ingen eldslukning idag, det passar inte så bra på bibliotek, de är rädda att jag bränner ner hela HCE-sektionen.

 

Det var en sådan där perfekt solig och varm dag, så jag var i hård konkurrens med sommarsolen.

Jag blev så glad över att så många valde att komma förbi biblioteket. I stället för att bli läckert solbrända satsar vi på att bli bleka och intressanta.


Skiss ur ”Cirkus Caramba och drottningmysteriet”. Sotar-Mojje på pantbanken.

Små original ur alla tre böcker. Jag har arbetat i akvarell och tusch. Jag ville ha en gammaldags sagokänsla därför har jag arbetat för hand och låtit papprets struktur synas i trycket.

Eldslukerskan Cayenne kör efter en misstänkt tjuv. Cirkusdirektören och husmusen Hubert sitter i sidovagnen.
Roligt att få visa upp bilden i färg. I boken är den här i svart-vitt.

Drivkrafter

I morgon ska jag till min gamla skola, Skrivarakademin och prata om hur det gick till när jag debuterade som barnboksförfattare.
Jag brukar säga att det var passion och hårt arbete som låg bakom den färdiga boken. Men egentligen stämmer inte det, det som fick mig att satsa tid och pengar på att slutföra mitt manus var HÄMND.

För att gå bakåt några år i tiden:
Jag åkte pulka i Kronobergsparken med min dotter och vi var rosenkindade och varma i våra lekkläder. Då kom en kille fram till mig som jag inte hade sett på 10 år. Han var stadsklädd och berättade att han numera levde singelliv i London.
Vi småpratade en stund och då sa han:
”Hur gick det med boken som du höll på att skriva?”
”Jodå, den är inte klar men den är fortfarande på gång”, svarade jag.
”Så man kan säga att det inte har hänt dig något på 10 år”, sa han.

Aj. Det gjorde fysiskt ont som en smäll i solar plexus.

Jag skrattade till men allt jag kunde tänka var: ”Nu ska du få se din jävel!”
Med stora kliv drog jag pulkan hemåt, googlade på skrivarutbildningar, hittade Skrivarakademin och anmälde mig direkt.

Fortfarande när jag tänker på honom blir jag arg, men han fick mig att sluta drömma och verkligen bestämma mig för att slutföra mitt manus. På Skrivarakademin hann jag avsluta fler manus som legat i lådor eller i mappar på mina macar. Jag har också kommit på nya ideer och skrivit färdigt dem. Så om jag möter honom igen ska jag visa min debutbok och säga:

”Tack vare dig blev jag klar med den här boken och debuterade på Rabén & Sjögren. Så vad har hänt dig de senaste 10 åren?”