Dimma över Transsylvanien
Överallt vart vi gick röktes det, på cafeerna, på pizzerian, till och med på det ”rökfria” Mc Donalds.
Påskafton klev vi in på ett café som såg mysigt ut. Jag borde ha anat oråd när krukväxterna i fönstret hängde över kanten på sina krukor och såg ut att vilja begå kollektiv självmord ner i golvet. En stund senare låg hela stället inslutet i rök. Vi kastade oss ut på gatan efter luft.
Jag och min man har ju växt upp i ett rökande Sverige, en tid då det fanns askkoppar i bilarna och röksektioner på flygplanen, men för dottern var det här både äckligt och konstigt.
Jag märkte att hon tittade fundersamt på ett par som hängde i en park.
– Titta, där är en farbror som ser ut som ett barn, sa hon.
– Nej Vide, det är ett barn som röker, svarade jag.
Hon tyckte det var så otänkbart att ett barn skulle röka att hon tyckte det var troligare att en man hade drabbats av en Benjamin Button-sjukdom.
Vi tog oss runt Transsylvanien i buss. Eftersom det var svårt att hitta information om busstider gick vi ner till stationen och väntade till det kom någon buss dit vi skulle. Vi åkte alla slags bussar, några var precis lika moderna som våra landsvägsbussar, med AC och bekväma säten. Andra bussar var små, smutsiga med jordhögar på golvet. Det var så trångt i gången att damen med den stora rumpan fastnade vid varje rad. Bussen hade en stor ”no smoking”-skylt och när chauffören rattade ut på motorvägen mot Brasov tände han en cigarett.
Men kaffet är gott överallt i Transsylvanien